I maj gjorde jag en reportageresa till Algeriet. Det kommer bli en serie krönikor därifrån framöver. Här är den första av texterna:

Fatma har med åldern fått dålig syn men att se behöver hon knappt för att gå upp för de sju branta trätrapporna. Efter 32 år i byggnaden känner hon dem som sin egen ficka. Hon är ivrig att visa mig sitt hem och hennes korta smala ben pinnar på i snabb takt. ”Det här är som att sporta!” säger hon och skrattar plötsligt. Hon verkar ignorera reumatismen som växt fram under blåsiga och fuktiga vintrar här i Bab el Oued, en myllrande, tätbebodd och fattig stadsdel i Algeriets huvudstad Alger.

Vårmorgonens solljus strilar in genom gluggar i stenväggen. För varje våning ser man mer av miljonstaden där ute – myriaden av nergångna bostäder med flagor av vitfärg som släppt för längesedan, rostiga parabolantenner i hundratals, hamnen, Medelhavet. Från balkonger hänger madrasser och handdukar på tork. Men från andra balkonger hänger större tygsjok, snarare för att skydda än för att torka. De fungerar som vägg i hem som liknar skjul, ofta för familjer med många barn. Storstadsområdenas befolkning har växt snabbt i Algeriet de senaste decennierna, något som skapat en skriande bostadsbrist. Runt om i Alger lever hundratusentals människor under usla förhållanden.
Fatma är en av dem. Hon är frånskild och har tre barn. En av sönerna sitter i fängelse men med de andra två har hon knåpat ihop en boning med tak av räfflad plåt. Elkablar hänger synliga i det lilla rummet och i utrymmet som fungerar som kök. Något värmesystem finns inte, heller inte toalett – bara ett hål i golvet i ena kökshörnet. Hålet är riktat rätt ut i luften, ut mot gatan.

Fatma kikar ner mot den asfalterade fotbollsplanen där unga pojkar spelar. Kanske är detta den sista gången hon ser ut över Alger. Den här soliga vårmorgonen går nämligen flyttlasset. Nere på gatan koordinerar den statliga flyttfirman lastbilar fyllda med flera familjers bohag som ska köras till något av de nybyggda områdena i utkanten av staden. Algeriets regering driver sedan några år ett ambitiöst bostadsprogram som syftar till att ge utsatta familjer vettiga hem. Innan år 2017 ska nära två miljoner nya bostäder byggas, och hundratusentals renoveras. Men programmet kritiseras, bland annat för de nybyggda husens dåliga kvalitet och för att utdelningen av bostäder sker godtyckligt. Men också för att programmet förstärker ett redan starkt beroendeförhållande mellan medborgare och stat i Algeriet. Här är till exempel mat och sjukvård kraftigt subventionerade med oljepengar av makthavare som till varje pris vill bevara social stabilitet.

Fatma gråter av glädje när hon tänker på sitt nya hem. Var det ligger, eller hur det ser ut, vet hon inte. Men hon verkar inte fundera över det. Äntligen ska vi flytta, säger hon bara.