Sömmerskan Habiba har skrämts av Mabrouk Soltanis död och därför undviker köpcentrum som Carrefour i rädsla för terrorattacker.
I Tunisien har en jihadistgrupp som stödjer Islamiska staten tagit på dig mordet på en pojke i regionen Sidi Bouzid förra fredagen, genom en video som postats på internet. Pojken halshöggs i ett bergsområde. Händelsen har väckt både ilska och rädsla i Tunisien. Min rapport för Ekot:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6309388
..på terrordåden i Paris. I regionen finns starka kulturella och historiska band till Frankrike. Både det akuta läget och det förflutna präglar många kommentarer från kulturlivet i Tunisien, Marocko och Algeriet.
Så kallas skämtsamt en av Tunis norra förorter. Historiskt har platsen varit hem för makteliten och en välbärgad övre medelklass. Det är en verklighet långt ifrån landets inre åsidosatta regioner och deras högljudda krav på social förändring som revolutionen handlade om. Reportage i P1-morgon.
Jag träffade Lamya första gången under Tunisiens valkampanjer 2014. Det var under en reportageresa, på ett olivfält i jordbruksregionen Sidi Bouzid. Efter att vi pratat politik, jag och flera av de starka olivplockerskorna som vinglade på farliga stegar högt uppe i träden, dröjde jag kvar med Lamya. Vi småsnackade om hennes liv. Plötsligt började hon gråta. Hon berättade att hon inte tilläts gå i skolan för sin pappa. Och hon sa att det finns många som hon själv. Jag blev förvånad. Tunisien har ju en så högutbildad befolkning. Kan det här verkligen vara ett utbrett problem? Sedan dess har jag gjort en del research och förstått att det är det. Så nyligen återvände jag till Sidi Bouzid, för att prata mer med Lamya och andra unga som av olika anledningar berövats sina drömmar om utbildning. Här är reportaget i Sveriges Radio Studio Ett.
Men skulle ett frihandelsavtal kunna betyda någonting för Tunisiens inre regioner, där revolutionen började och där många unga fortfarande går arbetslösa? Intervju med EU-kommissionär för handelsfrågor Cecilia Malmström i Tunis för Ekot.
Mer specifikt, till kvartetten för nationell dialog i Tunisien. Dagen för tillkännagivandet blev intensiv med mycket rapportering och intervjuer, för SR, SVT och SvD.
Mannen på bilden är Mouldi Jendoubi, biträdande generalsekreterare för UGTT, en av pristagarna. Han sken upp när jag sa att jag jobbade för Sveriges Radio och lät mig sitta ner och prata med honom en stund på hans kontor i centrala Tunis, ett par timmar efter tillkännagivandet. Här är inslaget för Ekot.
Och här är några andra bitar ur fredspris-rapporteringen:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=9147&artikel=6274933
http://www.svd.se/kvartett-som-vakar-over-skor-demokrati
http://www.svt.se/nyheter/nobels-fredspris-tilldelas-1
http://www.svt.se/nyheter/utrikes/article4100949.svt
http://www.sydsvenskan.se/varlden/i-dag-avslojas-fredsprisvinnaren/
Antalet migranter som dör under båtresan till Medelhavet är fler i år än någonsin tidigare, enligt siffror från IOM. Nära 80 000 migranter har tagit sig till Europa på illegal väg i år. Tusentals väntar fortfarande på den nordafrikanska sidan av havet. Samtidigt blir tillvaron i Libyen allt svårare, något som påverkar Libyens lilla grannland Tunisien. Fotot ovan är från Zarzis i södra Tunisien, nära Libyen. Männen på bilden är några av hundratals migranter som kommit dit av olyckshändelse i år. Libyens instabilitet påverkar också det land som nu ses allt mer som regionens stabila jätte – Marocko. De senaste veckorna har jag varit runt i Tunisien och Marocko för Sveriges Radio och träffat många av människorna – vuxna, barn, män, kvinnor – som sitter fast på mitten. Personer som av en eller annan anledning lämnat sitt hemland söder om Sahara, som siktat på Europa men inte kommit till andra sidan Medelhavet. Inte än, men jag ska dit, har vissa sagt. Jag vågar inte ta båtresan utan försöker stanna i Nordafrika, har andra sagt. Jag ger upp och åker hem, har ytterligare andra sagt. Eller, jag ger inte upp, men jag åker hem, för att sedan försöka ge mig av igen.
Här är delar av min rapportering:
Om Marockos nya migrationspolitik: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1637&grupp=6362
Om migranter som av olyckshändelse hamnar i södra Tunisien: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6154375
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9147
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9147&artikel=6156331
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6156368
Staden Tanger i Marocko, en av Afrikas nordligaste punkter och för många migranter sista anhalt före Europa. Från torget där bilden tagits syns Spanien, drygt en mil bort. Med den här bilden på näthinnan skrev jag krönikan om migration som fick avsluta Kulturradions programserie “Var slutar friheten?”. Här kan man lyssna på avsnitt 5:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/546500?programid=4752
Snart finns också flera reportage från Tanger att höra i Sveriges Radios Studio Ett och P1-morgon. Uppdatering kommer.
All photographs by Augustin Le Gall
Efter båtkatastrofen utanför Lampedusa där hundratals människor drunknade vändes många ögon mot Libyen – det var därifrån båten kommit. Tusentals människor som tagit sig över Afrika från länder söder om Sahara med Europa som mål sitter nu fast i våldets Libyen i väntan på att ta en smugglarbåt till Italien. Vissa lyckas, vissa drunknar på vägen. Och hundratals hamnar i Tunisien, när de räddas av tunisiska fiskare eller kustbevakningen. För Sveriges Radio Ekots räkning åkte jag ner till kuststaden Zarzis i södra Tunisien, bara några mil från Libyen och träffade några av migranterna (bland annat 16-årige Musa Njie från Gambia, på bilden ovan), hjälporganisationer och tunisiska myndigheter. Här finns delar av rapporteringen:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6154423
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6156368
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9147&artikel=6156698
I del tre av serien “Var slutar friheten?” åker jag till Casablanca i Marocko och besöker bland annat ett nyöppnat kulturcenter för unga i en av landets största kåkstäder, Sidi Moumen. Kvarteret förknippas ofta med det som brukar beskrivas som ett nationellt trauma i Marocko – terrordåden den 16 maj 2003 när ett tiotal självmordsbombare sprängde sig själva på olika platser i Casablanca och dödade över 40 personer. Samtliga gärningsmän kom från Sidi Moumen där de rekryterats av en grupp med kopplingar till Al Qaida. Det nya kulturcentret vill verka för att förhindra att unga radikaliseras, genom att ge dem en plats, och alternativa uttrycksformer.
Del tre:
FANNY HÄRGESTAM 